Får ingen ordning.

Idag klockan 12:00:
En högst oväntad, ovälkommen tanke slog mig rakt i ansiktet idag när jag satt på en restaurang i Gamla Stan i Stockholm. Dagens datum dök upp inuti mitt huvud, Onsdag, November, v 44. Varför kändes just det datumet så otroligt bekant? Plötsligt kom ja på en grej som möjligen skulle kunna förklara varför, och tog upp min mobil, och gick in på kalendern för att försäkra mig om att jag var inne på rätt spår. Givetvis så fick jag omedelbart höra att, man minsann inte ska använda mobilen vid matbordet.. Men jag hade redan fått all bekräftelse som jag behövde.

För exakt ett år sedan, onsdag, 3/11-10 12:00, satt jag på ett tåg påväg hem till Uppsala från Arvika. Jag hade tillbringat början av höstlovet hos min kära syster och hennes familj, och var nu på väg hem för att definitivt tillbringa slutat av lovet på ett annat sätt. Jag tror aldrig jag varit så nervös i hela mitt liv, så glad, så lycklig, så livrädd, som dom få timmarna på tåget innan klockan slog 12:30. När tåget stannade till, och människor började kliva på/av, tror jag faktiskt att mitt hjärta även det stannade till för ett ögonblick. Jag knöt händerna så hårt så att naglarna trängde in i huden. Och helt plötsligt, stod du där framför mig.

Det är lätt att undra hur livet hade sett ut ifall men gjort andra val, sagt andra saker, men det är oavsett vad inget man kan ändra på.
Ja som sagt, tänka går ju, men jag kommer aldrig få reda på svaret. Det är något som för evigt kommer förbli olöst, kanske kommer denna tanke slå mig fler gånger i mitt liv, men det är väl helt enkelt något jag får lära mig leva med precis som allt annat.

Jaja, Det blir Stockholm imorn igen, jag och Emma kommer ta över storstaden! Happy Halloween på er ;*<3

I miss those days

Things are going a bit overboard now, all this fucking stress in school, at home, everywhere..  it's a true miracle if my wrinkles NOT beginning to show up soon..  I can't finish a single thing without someone starting to pressing me down with new stuff. Right now I'm standing here with what feels like thousand different things that I have to do, but I can't take it any more.

Though, i can, if I just want to, but if i don't want then? Waht if i want to be a kid again, just have fun, go back to the time where you didnt know waht love was, and the closest you've ever been a real kiss was when your mother kissed you good-night.

I got way too big responsibility, and already in the early years I had to learn to be almost completely independent,  when I was ten I had already suffered and gone through things as a ten year old girl shouldn't even know about. And I have been forced to make such important decisions (which was known would give obvious consequences  for my life in the future) (and belive me, they have..) totally on my own, that I now, don't really know what to do about the problems that's slowly but surely are growing up, I was forced to grow up too soon.

Or was it I, that forced myself to it?


It's a possibility that you might think that I'm just sitting here and whining.
I know, I should be happy, but I guess I'm not in a mood for that right now..

Bye bye secure loving life

Än så länge skiner solen så pass varmt om dagarna att man kan sitta ute i linne och bara njuta. Fast den syn man nu börjar mötas utav på morgonen där världen börjat övergå i en konstig men vacker röd orange nyans, gör så att det verkligen känns i hela kroppen hur man motvilligt tvingas släppa taget om årets alldeles för korta stund av sommar och gå vidare in i mörkret och kylan.
Menmen, säg det ont som inte bär med sig något gott också. Det finns ju undantag för det såklart, som beskedet man fick nyss till exempel. Jag har en känsla av att detta aldrig någonsin kommer kunna bära med sig något gott. Antagligen så gäckar denna känsla mig pga av den negativa inställning jag hade till det hela redan från början.
Men vadå? Jag är bara barnet än, tänk om jag inte har lust med att mitt liv ska slås omkull gång på gång varje gång jag lyckats komma på fötter igen. Det värsta med denna situationen är nog att jag med säkerhet vet att inget kommer bli som förut.
Man brukar säga att, "Man saknar inte något man aldrig haft", men jag har fått testa på det nu i ett år,och tycker att det är tillräckligt lång tid för att man ska hinna vänja sig med det. Jag har fått ta del av denna annars väldigt vardagliga upplevelse som folk väldigt enkelt tar för givet och nu när den är borta känner jag mig mindre än någonsin.

Det var för perfekt för att vara sant, det var för underbart, JAG mådde för underbart varje gång vi var nära för att det skulle kunna vara sant. Och titta nu, det finns inget längre.

Det har gått en timme. Och jag saknar redan känslan av att tillhöra en familj.

When you're gone, the pieces of my heart are missing you

If you love two people, and don't know who to choose. Take the other, couse you didn't loved the first person for real if it was so easy to fall in love wiht someone else.

"If you, if you could get by 

Trying not to lie 

Things wouldn't be so confused 

And I wouldn't feel so used 

But you always really knew 

I just wanna be with you 

But I'm in so deep 

You know I'm such a fool for you 

You got me wrapped around your finger"

Am I about to make the same mistake again?

Am I about to let someone i love go?

I can't really explain how I feel about you.

"I give my everything 

My head and my heart, my mind, my wing 

The past the present tomorrow too 

I'll spend my final day 

With you

I hope you give yourself up too 
I'm damned to feel the way I do 
 What have I done
To fall so hard 
 For you"

But of some reason i just can't breathe every time you near.

Please don't let me go.

"Where do I begin? 

Should I tell you 

How bad I need you now 

You're underneath my skin 

But I'm confused 

My head is spinning all around 

I waited so long 

I need to know, darling, 

What is on your mind?

Normally I try to run 

And I might even want to hide. 

Cause I never knew what I wanted 

Til I looked into your eyes 

So am I in this alone? 

What I'm looking for is a sign 

That you feel how I feel for you.

Baby please don't let me go, 

Baby please don't let me go"


Linger - The Cranberries


What have I done -  Anna Ternheim


Please don't let me go - Olly Murs

Autumn leaves

"Autumn leaves under frozen souls
Hungry hands turning soft and old
My hero crying as we stood out their in the cold
Like these autumn leaves I dont have nothing to hold


Handsome smiles wearing handsome shoes
Too young to say, though I swear he knew
And I hear him singing while he sits there in his chair
While these autumn leaves float around everywhere


Autumn leaves how fading now,
That smile that I've lost, well I've found somehow,
Because you still live on in my fathers eyes,
These autumn leaves
All these autumn leaves
All these autumn leaves are yours tonight."


"It's just that I recall September 
It's just that I still hear your song 
It's just I can't seem to remember 
Forever more those days are gone 

I still cry sometimes when I remember you 
I still cry sometimes when I hear your name 
I said goodbye and I know you're alright now 
But when the leaves start falling down I still cry" 

Atumn leaves - Paolo Nutini

I still cry - Julie Miller

Fan, jag blir så jävla trött på erat ständiga gnäll.

Jag tänker inte sitta och hålla käften längre. Ska säga det rakt ut.
Fan jag är så helvetes fruktansvärt jävla trött på erat ständiga uppmärksamhetsgnäll.
Min teori är nämligen så att ju sämre man mår, desto mer icke villig är man att prata om problemet, eller i vissa fall, mindre villig att uppmärksamma folkmängder om det..

Alla dessa attention whores som finns, det finns nog av dom! Bli inte sådana ni också..

Sitt inte och lägg ut bilder på när ni blöder för att ni suttit och skurit sönder er själva. Sitt fan inte och säg att ni hatar era liv, att folk är så falska, att ni inte längre finner någon anledning att stanna kvar här på jorden.
Vad är det ni tror att ni kommer få ut av det?
Folk som sitter och skriver att dom alltid finns där och att dom skulle dö ifall ni försvann.. Jag tror på dom, det gör jag, men frågan är om ni gör det, eftersom det är dom som ni sitter och säger är så jävla falska.
Och egentligen så tror jag att större mängden av dom bara tycker det är sorgligt.
Jag kan säga att jag är en utav dom. Jag tycker det är tragiskt. Så unga, livet har ju bara börjat, och ni säger att ni vill avsluta det här och nu. Jag har full förståelse för att man som människa som sagt bara är, människa, och att det är tuft ibland. Att livet är fullt av motgångar är ingen nyhet, men ni åker för fan snålskjuts på dom där motgångarna. Ni har själva valt alkoholen, tobaken, och all annan jäkla skit, trots alla varningar från vänner och familj som faktiskt brytt sig.
Det faktum att ni inte ens kan stå för era egna handlingar gör det hela bara ännu mer tragiskt, om inte en aningen patetiskt. Det är ju inte precis så att ni har slut på alternativ om ni vill förändra era liv. Ni har ju inte ens försökt göra den minsta lilla ansträngning till en förbättring på era så kallade "problem".
Ni slänger ju bort livet på sånt som alla varnat er för, och så har ni mage att sitta och beklaga er och tycka synd om er själva sen. Kan säga att det inte är en jävel som verkligen orkar bry sig när alla inlägg och bilder om hur hårt livet suger, dyker upp var och varannan minut på alla "sociala" evenemang på internet, och alla typer av hemsidor som drar till sig folkgrupper. Jag ger upp i mitt försök till att förstå varför detta ska vara nödvändigt? Man kommer ju knappast må bättre utav att skämma ut sig själv inför flera tusen pers..
Snälla, om ni nu mår så otroligt dåligt, och verkligen har ett behov av att få det ur er, så gå för guds skull och prata med någon sån där "mindfucker", finare ord, psykolog. Dom kan hjälpa. Om ni nu inte trivs med denna fejkade uppmärksamhet det vill säga.

(Jag ber redan nu, NÄSTAN, om ursäkt till dom som kanske kommer ta illa upp av detta inlägg, men ni behöver få veta sanningen, och det här är min personliga åsikt)

Jag älskar dig

Jag försöker. Jag försöker, man fan jag får ingenting för det. Jag gör allt jag kan för att få det här att funka. Funkar det? Nej.
Hmm, Det var ju oväntat.. eller..

Varför ska det alltid bli så att så fort man gör något litet omedvetet misstag så bryter helvetet ut?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. För allt bra man otroligt nog gjort någon gång, alla stunder då man faktiskt verkligen funnits där på riktigt, dom bara spolas bort så fort det händer något litet liitet som inte passar.
Och inte har jag heller något att säga till om, för då bli man bara idiotstämplad och överkörd totalt.
Jag försöker. Borde inte det räknas, i alla fall lite?
Jag är ledsen, jag borde ha tänkt mig för, men jag är inte perfekt, ingen är det. Fan asså, du vet att jag älskar dig. Men ibland så kräver du saker som jag inte är skapad med, jag föddes inte med dom egenskaperna som krävs för att uppnå det du begär. Men jag försöker så gott jag kan. Om inte det räcker så är jag uppriktigt ledsen. Men jag skulle ge mitt liv för dig. Och jag tänker fortsätta kämpa. Spelar ingen roll att du ber mig dra, att du skriker mig rakt upp i ansiktet,spelar ingen roll va fan du än tror eller tycker om mig, jag tänker fortsätta kämpa, för oss. För jag älskar det "vi" som vi har <3