Än så länge skiner solen så pass varmt om dagarna att man kan sitta ute i linne och bara njuta. Fast den syn man nu börjar mötas utav på morgonen där världen börjat övergå i en konstig men vacker röd orange nyans, gör så att det verkligen känns i hela kroppen hur man motvilligt tvingas släppa taget om årets alldeles för korta stund av sommar och gå vidare in i mörkret och kylan.
Menmen, säg det ont som inte bär med sig något gott också. Det finns ju undantag för det såklart, som beskedet man fick nyss till exempel. Jag har en känsla av att detta aldrig någonsin kommer kunna bära med sig något gott. Antagligen så gäckar denna känsla mig pga av den negativa inställning jag hade till det hela redan från början.
Men vadå? Jag är bara barnet än, tänk om jag inte har lust med att mitt liv ska slås omkull gång på gång varje gång jag lyckats komma på fötter igen. Det värsta med denna situationen är nog att jag med säkerhet vet att inget kommer bli som förut.
Man brukar säga att, "Man saknar inte något man aldrig haft", men jag har fått testa på det nu i ett år,och tycker att det är tillräckligt lång tid för att man ska hinna vänja sig med det. Jag har fått ta del av denna annars väldigt vardagliga upplevelse som folk väldigt enkelt tar för givet och nu när den är borta känner jag mig mindre än någonsin.
Det var för perfekt för att vara sant, det var för underbart, JAG mådde för underbart varje gång vi var nära för att det skulle kunna vara sant. Och titta nu, det finns inget längre.
Det har gått en timme. Och jag saknar redan känslan av att tillhöra en familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar