You think you're strong enough, you think that you can stand up for yourself. But why do you just standing there then and just, thinking, thinking about what you THINK you can do. Do something instead. Be strong enough, stand up for yourself.
But no no no, you just keep standing there, with his hands on you. You just stand there and don't do anything more than nothing.
Why not just tattoo "stupid cheap whore" all over your face. Or maybe take the shirt of, and put a hat on the ground in front. You would probably get as much money on that as the first option.
Everybody who has not yet realized that I talking about myself, I will take this opportunity to inform you that.. I'm talking about myself ..
Second chances they don't ever matter, people never change
Once a whore you're nothing more, I'm sorry that'll never change.
Jag är så jäkla trött på att jag går runt och inbillar mig själv att jag klarar vad som helst. Bara jag vill, bara jag försöker. Jag tänker inte sluta försöka intala mig detta för då kommer det garanterat att gå åt skogen fullständigt. Men när det kommer till saker som att stå upp för mig själv, säga ifrån och våga säga Nej, då raseras allt, all den styrka och självständighet som jag försökt bygga upp. Och jag står där som en gapande jävla fisk på torra land, försöker andas men hur går det? Har ni försökt andas i vatten någon gång.. ja, jag tänkte väl det.
I tear my heart open, I sew myself shut
My weakness is that I care too much.
Jag vill och försöker bry mig om alla runt omkring mig, se till så att alla mår bra. Vilket resulterar i att mängden omtänksamhet per person minskar, dumt nog. För jag är inte mer än människa, och att känna sig ansvarig för allas välmående och trivsel är en ibland är tung börda. När det dessutom ibland slår slint, och det inte alls blir som man tänkt sig, ibland så kan vissa ord komma ut på helt fel sätt än vad som egentligen var menat, då blir det alldeles för stora påfrestningar för samvetet. Man anklagar sig själv för allt mellan himmel och jord, och när alla dessa anklagelser inte har något mer utrymme att fylla i huvudet, kroppen, själen, hjärtat, så söker dom sig nya mål. Anklagelserna rymmer, går ut över dom som står en, mig, allra närmast. Och det är svårt att ta tillbaks redan sagda ord. Man kan alltid dra ur spiken man spikat i, men hålet kommer för alltid finnas kvar.
Om man inte fyller igen det de vill säga.
Men vad skulle det vara i det verkliga livet? Choklad eller? Ska man ge choklad till den man orsakat ett stort hål?
"Hej, ledsen att jag svek dig, att jag trampade på dig, att jag lät dig ligga där på marken. Men här har du, choklad!" ?
För att återkomma till det tidigare ämnet, om att våga säga nej, och stå upp för sig själv. Mina perfekt riktade anklagelser denna gång (mot mig själv alltså) Vågar inte såra folk, som jag inte känner. Dom som jag känner, som bryr sig om mig allra mest, dom sårar jag jämt och ständigt. Gång på gång, vad kan det bero på? Varför?
Är det kanske så att jag har börjat ta människor förgivet? Dom som jag vet alltid funnits där för mig. Jag kanske omedvetet börjat tro att bara för att dom alltid gjort det innan, så är det en garanti för att dom alltid kommer göra det framöver också? Hur dum får man vara egentligen. Vänner finns det inget kvitto på, eller försäkring, eller trettio dagars jävla öppet köp. Om man vill hitta äkta rejäl kvalité, som håller, då får man leta länge. För som sagt, det finns ingen garanti på att dom alltid kommer finnas där, speciellt inte om du beter dig som ja inte vet jag... Som mig. För om det går sönder (om bandet mellan er brister), så har man inget kvitto som man kan använda till att få ett nytt, likadan, utan är det sönder så är det. Så ta vara på dom ni vet är äkta kvalité. Jag har funnit mina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar