Än så länge skiner solen så pass varmt om dagarna att man kan sitta ute i linne och bara njuta. Fast den syn man nu börjar mötas utav på morgonen där världen börjat övergå i en konstig men vacker röd orange nyans, gör så att det verkligen känns i hela kroppen hur man motvilligt tvingas släppa taget om årets alldeles för korta stund av sommar och gå vidare in i mörkret och kylan.
Menmen, säg det ont som inte bär med sig något gott också. Det finns ju undantag för det såklart, som beskedet man fick nyss till exempel. Jag har en känsla av att detta aldrig någonsin kommer kunna bära med sig något gott. Antagligen så gäckar denna känsla mig pga av den negativa inställning jag hade till det hela redan från början.
Men vadå? Jag är bara barnet än, tänk om jag inte har lust med att mitt liv ska slås omkull gång på gång varje gång jag lyckats komma på fötter igen. Det värsta med denna situationen är nog att jag med säkerhet vet att inget kommer bli som förut.
Man brukar säga att, "Man saknar inte något man aldrig haft", men jag har fått testa på det nu i ett år,och tycker att det är tillräckligt lång tid för att man ska hinna vänja sig med det. Jag har fått ta del av denna annars väldigt vardagliga upplevelse som folk väldigt enkelt tar för givet och nu när den är borta känner jag mig mindre än någonsin.
Det var för perfekt för att vara sant, det var för underbart, JAG mådde för underbart varje gång vi var nära för att det skulle kunna vara sant. Och titta nu, det finns inget längre.
Det har gått en timme. Och jag saknar redan känslan av att tillhöra en familj.
fredag 30 september 2011
torsdag 15 september 2011
When you're gone, the pieces of my heart are missing you
If you love two people, and don't know who to choose. Take the other, couse you didn't loved the first person for real if it was so easy to fall in love wiht someone else.
"If you, if you could get by
Trying not to lie
Things wouldn't be so confused
And I wouldn't feel so used
But you always really knew
I just wanna be with you
But I'm in so deep
You know I'm such a fool for you
You got me wrapped around your finger"
Am I about to make the same mistake again?
Am I about to let someone i love go?
I can't really explain how I feel about you.
"I give my everything
My head and my heart, my mind, my wing
The past the present tomorrow too
I'll spend my final day
With you
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
To fall so hard
For you"
But of some reason i just can't breathe every time you near.
Please don't let me go.
"Where do I begin?
Should I tell you
How bad I need you now
You're underneath my skin
But I'm confused
My head is spinning all around
I waited so long
I need to know, darling,
What is on your mind?
Normally I try to run
And I might even want to hide.
Cause I never knew what I wanted
Til I looked into your eyes
So am I in this alone?
What I'm looking for is a sign
That you feel how I feel for you.
Baby please don't let me go,
Baby please don't let me go"
Linger - The Cranberries
What have I done - Anna Ternheim
Please don't let me go - Olly Murs
Linger - The Cranberries
What have I done - Anna Ternheim
Please don't let me go - Olly Murs
Autumn leaves
"Autumn leaves under frozen souls
Hungry hands turning soft and old
My hero crying as we stood out their in the cold
Like these autumn leaves I dont have nothing to hold
Handsome smiles wearing handsome shoes
Too young to say, though I swear he knew
And I hear him singing while he sits there in his chair
While these autumn leaves float around everywhere
Autumn leaves how fading now,
That smile that I've lost, well I've found somehow,
Because you still live on in my fathers eyes,
These autumn leaves
All these autumn leaves
All these autumn leaves are yours tonight."
"It's just that I recall September
It's just that I still hear your song
It's just I can't seem to remember
Forever more those days are gone
I still cry sometimes when I remember you
I still cry sometimes when I hear your name
I said goodbye and I know you're alright now
But when the leaves start falling down I still cry"
Hungry hands turning soft and old
My hero crying as we stood out their in the cold
Like these autumn leaves I dont have nothing to hold
Handsome smiles wearing handsome shoes
Too young to say, though I swear he knew
And I hear him singing while he sits there in his chair
While these autumn leaves float around everywhere
Autumn leaves how fading now,
That smile that I've lost, well I've found somehow,
Because you still live on in my fathers eyes,
These autumn leaves
All these autumn leaves
All these autumn leaves are yours tonight."
"It's just that I recall September
It's just that I still hear your song
It's just I can't seem to remember
Forever more those days are gone
I still cry sometimes when I hear your name
I said goodbye and I know you're alright now
But when the leaves start falling down I still cry"
Atumn leaves - Paolo Nutini
I still cry - Julie Miller
onsdag 14 september 2011
Fan, jag blir så jävla trött på erat ständiga gnäll.
Jag tänker inte sitta och hålla käften längre. Ska säga det rakt ut.
Fan jag är så helvetes fruktansvärt jävla trött på erat ständiga uppmärksamhetsgnäll.
Min teori är nämligen så att ju sämre man mår, desto mer icke villig är man att prata om problemet, eller i vissa fall, mindre villig att uppmärksamma folkmängder om det..
Alla dessa attention whores som finns, det finns nog av dom! Bli inte sådana ni också..
Sitt inte och lägg ut bilder på när ni blöder för att ni suttit och skurit sönder er själva. Sitt fan inte och säg att ni hatar era liv, att folk är så falska, att ni inte längre finner någon anledning att stanna kvar här på jorden.
Vad är det ni tror att ni kommer få ut av det?
Folk som sitter och skriver att dom alltid finns där och att dom skulle dö ifall ni försvann.. Jag tror på dom, det gör jag, men frågan är om ni gör det, eftersom det är dom som ni sitter och säger är så jävla falska.
Och egentligen så tror jag att större mängden av dom bara tycker det är sorgligt.
Jag kan säga att jag är en utav dom. Jag tycker det är tragiskt. Så unga, livet har ju bara börjat, och ni säger att ni vill avsluta det här och nu. Jag har full förståelse för att man som människa som sagt bara är, människa, och att det är tuft ibland. Att livet är fullt av motgångar är ingen nyhet, men ni åker för fan snålskjuts på dom där motgångarna. Ni har själva valt alkoholen, tobaken, och all annan jäkla skit, trots alla varningar från vänner och familj som faktiskt brytt sig.
Det faktum att ni inte ens kan stå för era egna handlingar gör det hela bara ännu mer tragiskt, om inte en aningen patetiskt. Det är ju inte precis så att ni har slut på alternativ om ni vill förändra era liv. Ni har ju inte ens försökt göra den minsta lilla ansträngning till en förbättring på era så kallade "problem".
Ni slänger ju bort livet på sånt som alla varnat er för, och så har ni mage att sitta och beklaga er och tycka synd om er själva sen. Kan säga att det inte är en jävel som verkligen orkar bry sig när alla inlägg och bilder om hur hårt livet suger, dyker upp var och varannan minut på alla "sociala" evenemang på internet, och alla typer av hemsidor som drar till sig folkgrupper. Jag ger upp i mitt försök till att förstå varför detta ska vara nödvändigt? Man kommer ju knappast må bättre utav att skämma ut sig själv inför flera tusen pers..
Snälla, om ni nu mår så otroligt dåligt, och verkligen har ett behov av att få det ur er, så gå för guds skull och prata med någon sån där "mindfucker", finare ord, psykolog. Dom kan hjälpa. Om ni nu inte trivs med denna fejkade uppmärksamhet det vill säga.
(Jag ber redan nu, NÄSTAN, om ursäkt till dom som kanske kommer ta illa upp av detta inlägg, men ni behöver få veta sanningen, och det här är min personliga åsikt)
Fan jag är så helvetes fruktansvärt jävla trött på erat ständiga uppmärksamhetsgnäll.
Min teori är nämligen så att ju sämre man mår, desto mer icke villig är man att prata om problemet, eller i vissa fall, mindre villig att uppmärksamma folkmängder om det..
Alla dessa attention whores som finns, det finns nog av dom! Bli inte sådana ni också..
Sitt inte och lägg ut bilder på när ni blöder för att ni suttit och skurit sönder er själva. Sitt fan inte och säg att ni hatar era liv, att folk är så falska, att ni inte längre finner någon anledning att stanna kvar här på jorden.
Vad är det ni tror att ni kommer få ut av det?
Folk som sitter och skriver att dom alltid finns där och att dom skulle dö ifall ni försvann.. Jag tror på dom, det gör jag, men frågan är om ni gör det, eftersom det är dom som ni sitter och säger är så jävla falska.
Och egentligen så tror jag att större mängden av dom bara tycker det är sorgligt.
Jag kan säga att jag är en utav dom. Jag tycker det är tragiskt. Så unga, livet har ju bara börjat, och ni säger att ni vill avsluta det här och nu. Jag har full förståelse för att man som människa som sagt bara är, människa, och att det är tuft ibland. Att livet är fullt av motgångar är ingen nyhet, men ni åker för fan snålskjuts på dom där motgångarna. Ni har själva valt alkoholen, tobaken, och all annan jäkla skit, trots alla varningar från vänner och familj som faktiskt brytt sig.
Det faktum att ni inte ens kan stå för era egna handlingar gör det hela bara ännu mer tragiskt, om inte en aningen patetiskt. Det är ju inte precis så att ni har slut på alternativ om ni vill förändra era liv. Ni har ju inte ens försökt göra den minsta lilla ansträngning till en förbättring på era så kallade "problem".
Ni slänger ju bort livet på sånt som alla varnat er för, och så har ni mage att sitta och beklaga er och tycka synd om er själva sen. Kan säga att det inte är en jävel som verkligen orkar bry sig när alla inlägg och bilder om hur hårt livet suger, dyker upp var och varannan minut på alla "sociala" evenemang på internet, och alla typer av hemsidor som drar till sig folkgrupper. Jag ger upp i mitt försök till att förstå varför detta ska vara nödvändigt? Man kommer ju knappast må bättre utav att skämma ut sig själv inför flera tusen pers..
Snälla, om ni nu mår så otroligt dåligt, och verkligen har ett behov av att få det ur er, så gå för guds skull och prata med någon sån där "mindfucker", finare ord, psykolog. Dom kan hjälpa. Om ni nu inte trivs med denna fejkade uppmärksamhet det vill säga.
(Jag ber redan nu, NÄSTAN, om ursäkt till dom som kanske kommer ta illa upp av detta inlägg, men ni behöver få veta sanningen, och det här är min personliga åsikt)
Jag älskar dig
Jag försöker. Jag försöker, man fan jag får ingenting för det. Jag gör allt jag kan för att få det här att funka. Funkar det? Nej.
Hmm, Det var ju oväntat.. eller..
Varför ska det alltid bli så att så fort man gör något litet omedvetet misstag så bryter helvetet ut?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. För allt bra man otroligt nog gjort någon gång, alla stunder då man faktiskt verkligen funnits där på riktigt, dom bara spolas bort så fort det händer något litet liitet som inte passar.
Och inte har jag heller något att säga till om, för då bli man bara idiotstämplad och överkörd totalt.
Jag försöker. Borde inte det räknas, i alla fall lite?
Jag är ledsen, jag borde ha tänkt mig för, men jag är inte perfekt, ingen är det. Fan asså, du vet att jag älskar dig. Men ibland så kräver du saker som jag inte är skapad med, jag föddes inte med dom egenskaperna som krävs för att uppnå det du begär. Men jag försöker så gott jag kan. Om inte det räcker så är jag uppriktigt ledsen. Men jag skulle ge mitt liv för dig. Och jag tänker fortsätta kämpa. Spelar ingen roll att du ber mig dra, att du skriker mig rakt upp i ansiktet,spelar ingen roll va fan du än tror eller tycker om mig, jag tänker fortsätta kämpa, för oss. För jag älskar det "vi" som vi har <3
Hmm, Det var ju oväntat.. eller..
Varför ska det alltid bli så att så fort man gör något litet omedvetet misstag så bryter helvetet ut?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. För allt bra man otroligt nog gjort någon gång, alla stunder då man faktiskt verkligen funnits där på riktigt, dom bara spolas bort så fort det händer något litet liitet som inte passar.
Och inte har jag heller något att säga till om, för då bli man bara idiotstämplad och överkörd totalt.
Jag försöker. Borde inte det räknas, i alla fall lite?
Jag är ledsen, jag borde ha tänkt mig för, men jag är inte perfekt, ingen är det. Fan asså, du vet att jag älskar dig. Men ibland så kräver du saker som jag inte är skapad med, jag föddes inte med dom egenskaperna som krävs för att uppnå det du begär. Men jag försöker så gott jag kan. Om inte det räcker så är jag uppriktigt ledsen. Men jag skulle ge mitt liv för dig. Och jag tänker fortsätta kämpa. Spelar ingen roll att du ber mig dra, att du skriker mig rakt upp i ansiktet,spelar ingen roll va fan du än tror eller tycker om mig, jag tänker fortsätta kämpa, för oss. För jag älskar det "vi" som vi har <3
tisdag 13 september 2011
Lite random tankar om lite random saker i denna random värld.
Sitter och tänker på alla dom tillfällen då man inser en sak, sen blir skitförbannad på sig själv för att man inte insett det innan, trots att det funnits rakt framför en. Jag vet inte riktigt varför jag sitter och tänker på just detta, kanske för att jag tvingade mig själv att komma på något att tänka på då jag fann mig själv sittandes, stirrandes rakt in i en vägg utan något som helst i tankarna. Det finns inte så mycket att tänka på när det gäller tillfällen då man insett saker försent, det man tänker är väl mer bara onda tankar till sig själv just för att det finns så många gånger då man varit alltför efterklok. Åh det känns som om dom senaste meningarna bara var massa helt slumpmässigt valda ord sammansatta till lite random meningar.
Men om jag fortsätter att hålla mig till just ämnet, tillfällen.
Så vill jag faktiskt ta tillfället i akt att göra en STOR LIKE på tillfällen då man finner sig själv med att äntligen kunna sitta och le eller till och med skratta när man tänker tillbaks på gamla minnen med någon man t.ex en gång älskat, eller med någon man har förlorat som stod en väldigt nära. Istället för att bli ångestfylld och börja känna gråten i halsen. Det krävs självklart tid. Tid, tålamod, och vilja.
Jag sa precis det här idag till en mycket mycket nära vän till mig, en vän som jag älskar utav hela mitt hjärta och som jag aldrig någonsin kommer ge upp om.
Att komma till insikt om att man absolut inte kan sjunka längre ner i skiten, att man verkligen har nått botten, är inte något man alltid ska ta som negativt. Snarare tvärtom, det är en verkligt positiv upplysning för en själv. Det betyder ju att eftersom man tydligen inte kan sjunka längre ner, så finns det ju bara en väg att följa (om man nu inte har förlorat allt hopp det vill säga), det kan ju bara leda till att allt som sen händer bara kan få en att höjas, definitivt kan få en att komma bort från botten. Det ser inte jag som något negativt i alla fall.
Jag sprang i motvind, gick mot strömmen, fast simmade mot vattenfallet istället för bort från det, skötte det hela helt bakvänt. Bara för att ta mig ner mot botten. Nu har jag varit där, det blev en ny start, och jag tänker försöka ta mig upp igen. Så jävla högt upp som det bara går.
Men om jag fortsätter att hålla mig till just ämnet, tillfällen.
Så vill jag faktiskt ta tillfället i akt att göra en STOR LIKE på tillfällen då man finner sig själv med att äntligen kunna sitta och le eller till och med skratta när man tänker tillbaks på gamla minnen med någon man t.ex en gång älskat, eller med någon man har förlorat som stod en väldigt nära. Istället för att bli ångestfylld och börja känna gråten i halsen. Det krävs självklart tid. Tid, tålamod, och vilja.
Jag sa precis det här idag till en mycket mycket nära vän till mig, en vän som jag älskar utav hela mitt hjärta och som jag aldrig någonsin kommer ge upp om.
Att komma till insikt om att man absolut inte kan sjunka längre ner i skiten, att man verkligen har nått botten, är inte något man alltid ska ta som negativt. Snarare tvärtom, det är en verkligt positiv upplysning för en själv. Det betyder ju att eftersom man tydligen inte kan sjunka längre ner, så finns det ju bara en väg att följa (om man nu inte har förlorat allt hopp det vill säga), det kan ju bara leda till att allt som sen händer bara kan få en att höjas, definitivt kan få en att komma bort från botten. Det ser inte jag som något negativt i alla fall.
Jag sprang i motvind, gick mot strömmen, fast simmade mot vattenfallet istället för bort från det, skötte det hela helt bakvänt. Bara för att ta mig ner mot botten. Nu har jag varit där, det blev en ny start, och jag tänker försöka ta mig upp igen. Så jävla högt upp som det bara går.
torsdag 8 september 2011
OMG, vad ska jag göra? Gud: Hur fan ska jag veta??
Jag förlitade mig blint på GPSen, som jag hade inuti huvudet. Det visade sig vara fel instinkt utav mig. Den sa åt mig att ta vägar som jag egentligen inte ville ta, den sa åt mig att svänga eller fortsätta rakt fram vid helt fel tillfällen. Den fick mig att gå för långt, och jag har bara förlorat massa tid på att behöva backa och vända om vid flertal tillfällen. Det kommer ta längre tid än väntat för mig att ta mig dit jag vill, att nå mitt mål.
Alla borde fan ta den där jäkla gpsen och slänga ut den genom ett fönster på sjuhundrasjuttioelfte våningen.
Det är bara skit. "Var god sväng vänster vid nästa avfart", Neeej, det är ett jävla stup där? "Sväng vänster om 200 meter" Nej! Fan heller, och nu har jag redan kört förbi, HA! "Vänd om så fort det är som möjligt" Tänker inte lyssna på min hjärna något mer.. Den jäklas bara med mig, VILL bokstavligen få mig att köra rakt ner i det där stupet. Där jag skulle krossas totalt, bli helt platt. Än har den bara lyckats få ner mig i något större diken.. Men har tagit mig upp hittills, och tänker nog definitivt ta och börja lyssna på en lite mer, pålitlig källa.
Följ hjärtat istället.
Tänk vad bra det skulle vara om dom bara tog tag i situationfan! Istället för att bara hålla på och bråka, tycka helt tvärtemot varandra hela tiden, så kan väl dom börja samarbeta, huvudet och hjärtat. Men nejnej, dom båda måste vara så förjävligt envisa.. Ingen ger sig.. Kan dom liksom aldrig tycka samma sak, så man vet vad man ska ta och bestämma sig för? Hur ska man annars kunna komma någon vart här i livet.. Hålla på och tjafsa så här vad är det för stil egentligen.
Det är som en helt insmetad och intorkad fluga på vindrutan mitt i synfältet.. Den går verkligen inte bort hur mycket man än försöker med vindrutetorkarna, tillslut sitter man där skitförbannad och grinig. Och orkar verkligen inte kliva ur och ta bort den själv. Så låter den vara kvar. Så kraschar man dagen efter pga den där jävla flugan :)
Alla borde fan ta den där jäkla gpsen och slänga ut den genom ett fönster på sjuhundrasjuttioelfte våningen.
Det är bara skit. "Var god sväng vänster vid nästa avfart", Neeej, det är ett jävla stup där? "Sväng vänster om 200 meter" Nej! Fan heller, och nu har jag redan kört förbi, HA! "Vänd om så fort det är som möjligt" Tänker inte lyssna på min hjärna något mer.. Den jäklas bara med mig, VILL bokstavligen få mig att köra rakt ner i det där stupet. Där jag skulle krossas totalt, bli helt platt. Än har den bara lyckats få ner mig i något större diken.. Men har tagit mig upp hittills, och tänker nog definitivt ta och börja lyssna på en lite mer, pålitlig källa.
Följ hjärtat istället.
Tänk vad bra det skulle vara om dom bara tog tag i situationfan! Istället för att bara hålla på och bråka, tycka helt tvärtemot varandra hela tiden, så kan väl dom börja samarbeta, huvudet och hjärtat. Men nejnej, dom båda måste vara så förjävligt envisa.. Ingen ger sig.. Kan dom liksom aldrig tycka samma sak, så man vet vad man ska ta och bestämma sig för? Hur ska man annars kunna komma någon vart här i livet.. Hålla på och tjafsa så här vad är det för stil egentligen.
Det är som en helt insmetad och intorkad fluga på vindrutan mitt i synfältet.. Den går verkligen inte bort hur mycket man än försöker med vindrutetorkarna, tillslut sitter man där skitförbannad och grinig. Och orkar verkligen inte kliva ur och ta bort den själv. Så låter den vara kvar. Så kraschar man dagen efter pga den där jävla flugan :)
onsdag 7 september 2011
Tandläkarskräck!!!
Jag sitter här och känner mig så omåttligt populär idag faktiskt! Har fått hela två brev, TVÅ! Det finns ju bara inget så oerhört fantastiskt som Svenska Kyrkan & Folktandvården ! :D I brevet från Svenska kyrkan så bjuder dom med mig till en mysig dag med roliga aktiviteter + fika! För att jag ska välja att konfirmera mig hos dom, Och gissa vad?! Om man stannar lite längre får man till och med tillfälle att visa sina skillz i musikquiz! OMG :D
Och brevet från min kära kära tandläkare på folktandvården välkomnar mig till en superduper mysig träff klockan 07:40 den 20 september :) Nu har jag två stycken JÄTTE roliga saker inplanerade denna månad! Guud vad jag längtar! :D
Fast det finns lite grejer som kan komplicera det i evangemangen som nämnts här ovanför :)
1. Jag är inte döpt..
2. Min tandläkarskräck från förr sitter fortfarande i..
Kommer ihåg när jag var runt tio år och mamma berättade för mig en kväll att vi skulle gå till tandläkaren morgonen efter. Jag låg i en sisådär tre kvart och grina på sängen innan jag somnade :)
Fast jag fick ju ett jätte fint klistermärke dagen efter! Men vänta! Kanske får det den här gången också!? :O yäy! .^^.
Och brevet från min kära kära tandläkare på folktandvården välkomnar mig till en superduper mysig träff klockan 07:40 den 20 september :) Nu har jag två stycken JÄTTE roliga saker inplanerade denna månad! Guud vad jag längtar! :D
Fast det finns lite grejer som kan komplicera det i evangemangen som nämnts här ovanför :)
1. Jag är inte döpt..
2. Min tandläkarskräck från förr sitter fortfarande i..
Kommer ihåg när jag var runt tio år och mamma berättade för mig en kväll att vi skulle gå till tandläkaren morgonen efter. Jag låg i en sisådär tre kvart och grina på sängen innan jag somnade :)
Fast jag fick ju ett jätte fint klistermärke dagen efter! Men vänta! Kanske får det den här gången också!? :O yäy! .^^.
söndag 4 september 2011
Så står man där med någons händer på en och vad gör man? Står still...
You think you're strong enough, you think that you can stand up for yourself. But why do you just standing there then and just, thinking, thinking about what you THINK you can do. Do something instead. Be strong enough, stand up for yourself.
But no no no, you just keep standing there, with his hands on you. You just stand there and don't do anything more than nothing.
Why not just tattoo "stupid cheap whore" all over your face. Or maybe take the shirt of, and put a hat on the ground in front. You would probably get as much money on that as the first option.
Everybody who has not yet realized that I talking about myself, I will take this opportunity to inform you that.. I'm talking about myself ..
Second chances they don't ever matter, people never change
Once a whore you're nothing more, I'm sorry that'll never change.
Jag är så jäkla trött på att jag går runt och inbillar mig själv att jag klarar vad som helst. Bara jag vill, bara jag försöker. Jag tänker inte sluta försöka intala mig detta för då kommer det garanterat att gå åt skogen fullständigt. Men när det kommer till saker som att stå upp för mig själv, säga ifrån och våga säga Nej, då raseras allt, all den styrka och självständighet som jag försökt bygga upp. Och jag står där som en gapande jävla fisk på torra land, försöker andas men hur går det? Har ni försökt andas i vatten någon gång.. ja, jag tänkte väl det.
I tear my heart open, I sew myself shut
My weakness is that I care too much.
Jag vill och försöker bry mig om alla runt omkring mig, se till så att alla mår bra. Vilket resulterar i att mängden omtänksamhet per person minskar, dumt nog. För jag är inte mer än människa, och att känna sig ansvarig för allas välmående och trivsel är en ibland är tung börda. När det dessutom ibland slår slint, och det inte alls blir som man tänkt sig, ibland så kan vissa ord komma ut på helt fel sätt än vad som egentligen var menat, då blir det alldeles för stora påfrestningar för samvetet. Man anklagar sig själv för allt mellan himmel och jord, och när alla dessa anklagelser inte har något mer utrymme att fylla i huvudet, kroppen, själen, hjärtat, så söker dom sig nya mål. Anklagelserna rymmer, går ut över dom som står en, mig, allra närmast. Och det är svårt att ta tillbaks redan sagda ord. Man kan alltid dra ur spiken man spikat i, men hålet kommer för alltid finnas kvar.
Om man inte fyller igen det de vill säga.
Men vad skulle det vara i det verkliga livet? Choklad eller? Ska man ge choklad till den man orsakat ett stort hål?
"Hej, ledsen att jag svek dig, att jag trampade på dig, att jag lät dig ligga där på marken. Men här har du, choklad!" ?
För att återkomma till det tidigare ämnet, om att våga säga nej, och stå upp för sig själv. Mina perfekt riktade anklagelser denna gång (mot mig själv alltså) Vågar inte såra folk, som jag inte känner. Dom som jag känner, som bryr sig om mig allra mest, dom sårar jag jämt och ständigt. Gång på gång, vad kan det bero på? Varför?
Är det kanske så att jag har börjat ta människor förgivet? Dom som jag vet alltid funnits där för mig. Jag kanske omedvetet börjat tro att bara för att dom alltid gjort det innan, så är det en garanti för att dom alltid kommer göra det framöver också? Hur dum får man vara egentligen. Vänner finns det inget kvitto på, eller försäkring, eller trettio dagars jävla öppet köp. Om man vill hitta äkta rejäl kvalité, som håller, då får man leta länge. För som sagt, det finns ingen garanti på att dom alltid kommer finnas där, speciellt inte om du beter dig som ja inte vet jag... Som mig. För om det går sönder (om bandet mellan er brister), så har man inget kvitto som man kan använda till att få ett nytt, likadan, utan är det sönder så är det. Så ta vara på dom ni vet är äkta kvalité. Jag har funnit mina.
But no no no, you just keep standing there, with his hands on you. You just stand there and don't do anything more than nothing.
Why not just tattoo "stupid cheap whore" all over your face. Or maybe take the shirt of, and put a hat on the ground in front. You would probably get as much money on that as the first option.
Everybody who has not yet realized that I talking about myself, I will take this opportunity to inform you that.. I'm talking about myself ..
Second chances they don't ever matter, people never change
Once a whore you're nothing more, I'm sorry that'll never change.
Jag är så jäkla trött på att jag går runt och inbillar mig själv att jag klarar vad som helst. Bara jag vill, bara jag försöker. Jag tänker inte sluta försöka intala mig detta för då kommer det garanterat att gå åt skogen fullständigt. Men när det kommer till saker som att stå upp för mig själv, säga ifrån och våga säga Nej, då raseras allt, all den styrka och självständighet som jag försökt bygga upp. Och jag står där som en gapande jävla fisk på torra land, försöker andas men hur går det? Har ni försökt andas i vatten någon gång.. ja, jag tänkte väl det.
I tear my heart open, I sew myself shut
My weakness is that I care too much.
Jag vill och försöker bry mig om alla runt omkring mig, se till så att alla mår bra. Vilket resulterar i att mängden omtänksamhet per person minskar, dumt nog. För jag är inte mer än människa, och att känna sig ansvarig för allas välmående och trivsel är en ibland är tung börda. När det dessutom ibland slår slint, och det inte alls blir som man tänkt sig, ibland så kan vissa ord komma ut på helt fel sätt än vad som egentligen var menat, då blir det alldeles för stora påfrestningar för samvetet. Man anklagar sig själv för allt mellan himmel och jord, och när alla dessa anklagelser inte har något mer utrymme att fylla i huvudet, kroppen, själen, hjärtat, så söker dom sig nya mål. Anklagelserna rymmer, går ut över dom som står en, mig, allra närmast. Och det är svårt att ta tillbaks redan sagda ord. Man kan alltid dra ur spiken man spikat i, men hålet kommer för alltid finnas kvar.
Om man inte fyller igen det de vill säga.
Men vad skulle det vara i det verkliga livet? Choklad eller? Ska man ge choklad till den man orsakat ett stort hål?
"Hej, ledsen att jag svek dig, att jag trampade på dig, att jag lät dig ligga där på marken. Men här har du, choklad!" ?
För att återkomma till det tidigare ämnet, om att våga säga nej, och stå upp för sig själv. Mina perfekt riktade anklagelser denna gång (mot mig själv alltså) Vågar inte såra folk, som jag inte känner. Dom som jag känner, som bryr sig om mig allra mest, dom sårar jag jämt och ständigt. Gång på gång, vad kan det bero på? Varför?
Är det kanske så att jag har börjat ta människor förgivet? Dom som jag vet alltid funnits där för mig. Jag kanske omedvetet börjat tro att bara för att dom alltid gjort det innan, så är det en garanti för att dom alltid kommer göra det framöver också? Hur dum får man vara egentligen. Vänner finns det inget kvitto på, eller försäkring, eller trettio dagars jävla öppet köp. Om man vill hitta äkta rejäl kvalité, som håller, då får man leta länge. För som sagt, det finns ingen garanti på att dom alltid kommer finnas där, speciellt inte om du beter dig som ja inte vet jag... Som mig. För om det går sönder (om bandet mellan er brister), så har man inget kvitto som man kan använda till att få ett nytt, likadan, utan är det sönder så är det. Så ta vara på dom ni vet är äkta kvalité. Jag har funnit mina.
lördag 3 september 2011
Fan det är förjävligt morsan!
Det är vid sådana här förjävliga tillfällen då jag önskar att jag hade dig nära igen. Det är vid sådana här förjävliga tillfällen jag önskar att vi aldrig möts. Vad vill jag egentligen? Jo att sådana här förjävliga tillfällen ska upphöra att existera. Försvinn! Fan packa å dra asså! Haha yeah you wish! Tillfället bara skrattar mig rakt upp i ansiktet.. -.-
Kanske är det jag som ska försvinna? Packa mina grejer och dra?
Men vart? Varenda plats, varenda vrå av detta avlånga land bär med sig alltför många minnen. Utav dig.
Får flytta utomlands. Till Seychellerna, ja! Så får det bli.
Nej men, vart skulle man ta vägen om man verkligen ville undfly sitt förflutna. Om man verkligen känner för att vara feg och bara springa i väg från allt? Finns ju ingenstans att försvinna till, så varför ens försöka. Får hitta en hobby istället! Vad sägs om, samla frimärken? Låter bra det. Det kör jag på.
Varför känns allt förjävligt egentligen då? Gör det ens det? Kanske bara jag som överdriver det hela en aningen, ja jo det är nog fullt möjligt faktiskt. Typiskt mig. Mitt jävla snesteg som jag oavsiktligt (hoppas jag) råkade göra, förföljer mig ännu, avsmaken finns kvar, och det dyker upp i mina tankar hela tiden. Vill utplåna varje liten detalj utav händelsen. Varför.. Varför VARFÖR VARFÖÖR??!!
Sitter och försöker komma på något som helst vettigt att skriva, men det står helt still. Det dyker inte upp några nya ord i huvudet, det dyker inte upp några nya idéer. Det står, ja, helt still. Min hjärna har lagt sig i viloläge, kanske en hint, för att tala om att jag också borde lägga mig i viloläge.Men är fast beslutsam att hålla mig vaken av någon anledning. Vad det än är för någon anledning så suger den rentutav, för ögonlocken försöker hela tiden falla ihop och kommer snart att stängas helt om jag inte håller ögonen öppna med hjälp av händerna.
Att jag inte är så sugen på att gå och lägga mig, att jag inte är så taggad på att somna, kanske beror på att jag inte är så sugen på att vakna upp, imorgon, till en ny dag utan något som helst mål. Jag har inga mål, inga planer, ingenting just nu. Som sagt, allt står still, mitt liv har stannat upp och väntan på att det ska starta igen börjar bli olidligt tråkig. Jag bara flyter med, gör som alla andra, försöker härma dom i sina meningslösa rörelser och i sitt meningslösa agerande i vardagen. Försöker att tänkta sånt som alla andra tänker, försöker att säga sånt som alla andra säger, försöker göra mig själv osynlig tills mitt liv börjar röra sig igen.
Jag vill inte stå i centrum, men jag vill inte inte ,synas så att säga, jag är faktiskt oerhört nöjd med att bara flyta med för tillfället. Ingen lägger märke till snedstegen man gör förutom en själv. Gäller bara att man har oerhört bra pokerface.
somnade jag i en sisådär tio minuter tror jag, inte bra, det blir nog sängen nu skulle jag tro. Godnatt.
Kanske är det jag som ska försvinna? Packa mina grejer och dra?
Men vart? Varenda plats, varenda vrå av detta avlånga land bär med sig alltför många minnen. Utav dig.
Får flytta utomlands. Till Seychellerna, ja! Så får det bli.
Nej men, vart skulle man ta vägen om man verkligen ville undfly sitt förflutna. Om man verkligen känner för att vara feg och bara springa i väg från allt? Finns ju ingenstans att försvinna till, så varför ens försöka. Får hitta en hobby istället! Vad sägs om, samla frimärken? Låter bra det. Det kör jag på.
Varför känns allt förjävligt egentligen då? Gör det ens det? Kanske bara jag som överdriver det hela en aningen, ja jo det är nog fullt möjligt faktiskt. Typiskt mig. Mitt jävla snesteg som jag oavsiktligt (hoppas jag) råkade göra, förföljer mig ännu, avsmaken finns kvar, och det dyker upp i mina tankar hela tiden. Vill utplåna varje liten detalj utav händelsen. Varför.. Varför VARFÖR VARFÖÖR??!!
Sitter och försöker komma på något som helst vettigt att skriva, men det står helt still. Det dyker inte upp några nya ord i huvudet, det dyker inte upp några nya idéer. Det står, ja, helt still. Min hjärna har lagt sig i viloläge, kanske en hint, för att tala om att jag också borde lägga mig i viloläge.Men är fast beslutsam att hålla mig vaken av någon anledning. Vad det än är för någon anledning så suger den rentutav, för ögonlocken försöker hela tiden falla ihop och kommer snart att stängas helt om jag inte håller ögonen öppna med hjälp av händerna.
Att jag inte är så sugen på att gå och lägga mig, att jag inte är så taggad på att somna, kanske beror på att jag inte är så sugen på att vakna upp, imorgon, till en ny dag utan något som helst mål. Jag har inga mål, inga planer, ingenting just nu. Som sagt, allt står still, mitt liv har stannat upp och väntan på att det ska starta igen börjar bli olidligt tråkig. Jag bara flyter med, gör som alla andra, försöker härma dom i sina meningslösa rörelser och i sitt meningslösa agerande i vardagen. Försöker att tänkta sånt som alla andra tänker, försöker att säga sånt som alla andra säger, försöker göra mig själv osynlig tills mitt liv börjar röra sig igen.
Jag vill inte stå i centrum, men jag vill inte inte ,synas så att säga, jag är faktiskt oerhört nöjd med att bara flyta med för tillfället. Ingen lägger märke till snedstegen man gör förutom en själv. Gäller bara att man har oerhört bra pokerface.
somnade jag i en sisådär tio minuter tror jag, inte bra, det blir nog sängen nu skulle jag tro. Godnatt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)