Varför bryr jag mig ens. Varför orkar jag ens lägga ner tid. Varför skiter jag inte bara i det. Varför inte bara lägga ner. Varför inte bara vara glad. Du har ju fått det som du ville. Lev ditt liv nu. Du kan göra vad fan du vill. Men nej, spelar ingen roll vad jag säger till mig själv. Det fungerar inte. Inget fungerar. Men jag vill inte ha något mer med den jävla skiten att göra.. Men den finns där ändå, ständigt påminner.. Ständigt jobbig och irriterande.. Finns den där. All den här jävla skiten finns överallt. När jag blundar. När jag tittar.
Och sömnlösheten gör att det finns ett antal timmar extra om dygnet att tänka, att sakna.

Men va fan ska jag gå runt och sakta försvinna för. Va fan, jag har valt, det var ingen som valde åt mig, jag valde åt mig själv. Nu står jag här, och fan inte vet jag vad jag ska göra härnäst heller.
Nej i helvete heller, jag tänker inte låta mig förstöra mig själv!? HAHA varför skulle jag det?! Seriöst, det finns mer här i livet!! Under dagarna går allt bra, rättare sagt, det går jävligt bra, för att ni alltid finns där runt om kring mig. Nätterna, där blir det jobbigare. Men nej, inte längre. Det är inte värt det. Det vi hade, visst det är borta nu, men inte fan är det värt några jävla fler av mina tårar. Inte ett skit faktiskt. Det blir ju varken bättre eller lättare utav det så då kan jag lika gärna sitta och skratta. Det tänker jag göra också. Jag tänker skratta åt allt, åt det här. För det är inte mer än så. Det är inte mer än en händelse i mitt liv som jag alltid kommer att minnas, och då kan jag lika gärna skratta åt det, minnas det med glädje, iaf den bra tiden. Resten, all den andra tiden, den kan fan stoppa upp sig någonstans, jag tänker då inte gå runt och bära på dom minnena i mitt huvud, det kan någon annan jävel få bära om den vill, jag tänker i alla fall slänga bort den lasten nu. Så nu lever jag mitt liv. Inga fler tårar, inga fler, inte en enda. Dom ska inte spillas för det här. För då du inte gråter för mig, då tänker jag fan inte heller gråta för oss.


Jag är ledsen, alla ni som sett mig, när jag visat mig svag, ledsen att ni fick utstå min smärta och ångest.
Det är slut med det.
Obokad på höstlovet, julafton och hela nästa sommarlov, oj vad mycket tid man har nu helt plötsligt?