Tills döden skiljer er åt. Nej.

Att hålla något man lovat. Eller inte det. Det är frågan.
Eller nja, det är dagens ämne i alla fall.


Slår vad om att nästan alla någon gång inte lyckats hålla något dom lovat. Dom allra flesta har förmodligen någon gång misslyckats med att hålla något man lovat sig själv, men hur är det egentligen med att misslyckas när det gäller att hålla något man lovat till, någon annan?


Vilket löfte är egentligen "okej" att någon gång bryta, och vilket är inte det? 
Om någon skulle bryta ett löfte som h*n givit dig, vilket skulle det vara som gjorde mest ont?
VEM skulle det göra mest ont att bli sviken utav?


Det finns stunder, tillfällen då man kommer till en punkt där allt bara försvinner. Och det man lovat bara, skjuts åt sidan. Sen efteråt så inser man sitt misstag men det finns inget som kan få redan skedda saker ogjorda. Vad gör man då? 


Men som sagt, det är löften jag pratar om? Nu kanske ni tänker att är verkligen ett brutet löfte så farligt?
Jag skulle faktiskt säga, Ja, verkligen!
Om man själv blivit sviken, bortglömd, av såna som står en allra närmast, så vet man hur det känns. hur det smärtar, hur ont det gör.
Men sen så finns det ju dom som inte vet hur det känns, och tänker att "ähh hur farligt kan det vara? h*n kommer över det, det är inte hela världen liksom". Då vill jag bara säga an sak, jo, för den personen är det kanske det. För den personen kanske hela livet vilar i just det. 


Vem blir inte glad utav att höra, "Jag kommer älska dig för evigt, kommer älska dig i resten utav mitt liv" å blablabla? Men liksom, desto ondare måste det ju göra när det visar sig inte stämma efter någon månad, något år. När det kommer fram att, "Nej, ledsen, det blev inte som vi tänkt, det fungerar inte".
Men vad ska man göra då? INTE säga så, hur glad blir man av svaret: "Kommer du älska mig för evigt? Asså njaaa, osäkert, jag vet inte, vi får se, kan ju inte lova något här och nu precis eller hur :) Men jag tycker i alla fall du är söt ;) ?" Hur roligt skulle det vara på en skala från 1-10?
Så ja, va fan ska man göra då? Sitta och hålla käften och låta livet passera. Tror inte det va..


Man behöver bara inte gå för fort fram. Att efter en vecka säga, jag älskar dig, känns så förhastat. Så osant. Kan man bara inte vänta och se, om känslorna växer sig starkare för var dag som går, eller om motsatsen sker. Att dom trappas ner allt eftersom.. Sen kan man göra sitt beslut.


Men ja, "Åhh fan vad jag älskar dig!" Ska man bara stå där och "Jaha ja men va kul, va gullig du är! ^^" Vad har man för val? Man vill väl inte krossa den stakars människans hjärta efter bara en vecka? Säger bara, chilla gott folk. Man behöver inte förhasta saker och ting så onödigt mycket. 


Löftet, 
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst –
endast döden skall skilja oss åt.


Det där jävla löftet!


Tills döden skiljer er åt.


Nej! Det slutar bara med att ni står där med tre ungar, varar en är drogberoende, den ena blir mobbad i skolan och den tredje har anorexia. Ni bara bråkar, om ekonomin och den ena är tillslut otrogen, det krävs skilsmässa av den andra, och någon kräver ensam vårdnad om psykungarna, vilket resulterar till att det blir för jobbigt för barnen. Den äldsta tar livet av sig, och sen står ni där utan varken hem eller en fungerande familj. 


Just dom där orden, Tills döden skiljer oss åt.
Dom borde förbjudas. Vem vet vad som kan hända? Man kan väl inte veta att man inte någon gång kommer hitta någon som man börjar få starkare känslor för?


Tills kärleken skiljer oss åt.


Så ska det va.