Får ingen ordning.

Idag klockan 12:00:
En högst oväntad, ovälkommen tanke slog mig rakt i ansiktet idag när jag satt på en restaurang i Gamla Stan i Stockholm. Dagens datum dök upp inuti mitt huvud, Onsdag, November, v 44. Varför kändes just det datumet så otroligt bekant? Plötsligt kom ja på en grej som möjligen skulle kunna förklara varför, och tog upp min mobil, och gick in på kalendern för att försäkra mig om att jag var inne på rätt spår. Givetvis så fick jag omedelbart höra att, man minsann inte ska använda mobilen vid matbordet.. Men jag hade redan fått all bekräftelse som jag behövde.

För exakt ett år sedan, onsdag, 3/11-10 12:00, satt jag på ett tåg påväg hem till Uppsala från Arvika. Jag hade tillbringat början av höstlovet hos min kära syster och hennes familj, och var nu på väg hem för att definitivt tillbringa slutat av lovet på ett annat sätt. Jag tror aldrig jag varit så nervös i hela mitt liv, så glad, så lycklig, så livrädd, som dom få timmarna på tåget innan klockan slog 12:30. När tåget stannade till, och människor började kliva på/av, tror jag faktiskt att mitt hjärta även det stannade till för ett ögonblick. Jag knöt händerna så hårt så att naglarna trängde in i huden. Och helt plötsligt, stod du där framför mig.

Det är lätt att undra hur livet hade sett ut ifall men gjort andra val, sagt andra saker, men det är oavsett vad inget man kan ändra på.
Ja som sagt, tänka går ju, men jag kommer aldrig få reda på svaret. Det är något som för evigt kommer förbli olöst, kanske kommer denna tanke slå mig fler gånger i mitt liv, men det är väl helt enkelt något jag får lära mig leva med precis som allt annat.

Jaja, Det blir Stockholm imorn igen, jag och Emma kommer ta över storstaden! Happy Halloween på er ;*<3

I miss those days

Things are going a bit overboard now, all this fucking stress in school, at home, everywhere..  it's a true miracle if my wrinkles NOT beginning to show up soon..  I can't finish a single thing without someone starting to pressing me down with new stuff. Right now I'm standing here with what feels like thousand different things that I have to do, but I can't take it any more.

Though, i can, if I just want to, but if i don't want then? Waht if i want to be a kid again, just have fun, go back to the time where you didnt know waht love was, and the closest you've ever been a real kiss was when your mother kissed you good-night.

I got way too big responsibility, and already in the early years I had to learn to be almost completely independent,  when I was ten I had already suffered and gone through things as a ten year old girl shouldn't even know about. And I have been forced to make such important decisions (which was known would give obvious consequences  for my life in the future) (and belive me, they have..) totally on my own, that I now, don't really know what to do about the problems that's slowly but surely are growing up, I was forced to grow up too soon.

Or was it I, that forced myself to it?


It's a possibility that you might think that I'm just sitting here and whining.
I know, I should be happy, but I guess I'm not in a mood for that right now..

Bye bye secure loving life

Än så länge skiner solen så pass varmt om dagarna att man kan sitta ute i linne och bara njuta. Fast den syn man nu börjar mötas utav på morgonen där världen börjat övergå i en konstig men vacker röd orange nyans, gör så att det verkligen känns i hela kroppen hur man motvilligt tvingas släppa taget om årets alldeles för korta stund av sommar och gå vidare in i mörkret och kylan.
Menmen, säg det ont som inte bär med sig något gott också. Det finns ju undantag för det såklart, som beskedet man fick nyss till exempel. Jag har en känsla av att detta aldrig någonsin kommer kunna bära med sig något gott. Antagligen så gäckar denna känsla mig pga av den negativa inställning jag hade till det hela redan från början.
Men vadå? Jag är bara barnet än, tänk om jag inte har lust med att mitt liv ska slås omkull gång på gång varje gång jag lyckats komma på fötter igen. Det värsta med denna situationen är nog att jag med säkerhet vet att inget kommer bli som förut.
Man brukar säga att, "Man saknar inte något man aldrig haft", men jag har fått testa på det nu i ett år,och tycker att det är tillräckligt lång tid för att man ska hinna vänja sig med det. Jag har fått ta del av denna annars väldigt vardagliga upplevelse som folk väldigt enkelt tar för givet och nu när den är borta känner jag mig mindre än någonsin.

Det var för perfekt för att vara sant, det var för underbart, JAG mådde för underbart varje gång vi var nära för att det skulle kunna vara sant. Och titta nu, det finns inget längre.

Det har gått en timme. Och jag saknar redan känslan av att tillhöra en familj.

When you're gone, the pieces of my heart are missing you

If you love two people, and don't know who to choose. Take the other, couse you didn't loved the first person for real if it was so easy to fall in love wiht someone else.

"If you, if you could get by 

Trying not to lie 

Things wouldn't be so confused 

And I wouldn't feel so used 

But you always really knew 

I just wanna be with you 

But I'm in so deep 

You know I'm such a fool for you 

You got me wrapped around your finger"

Am I about to make the same mistake again?

Am I about to let someone i love go?

I can't really explain how I feel about you.

"I give my everything 

My head and my heart, my mind, my wing 

The past the present tomorrow too 

I'll spend my final day 

With you

I hope you give yourself up too 
I'm damned to feel the way I do 
 What have I done
To fall so hard 
 For you"

But of some reason i just can't breathe every time you near.

Please don't let me go.

"Where do I begin? 

Should I tell you 

How bad I need you now 

You're underneath my skin 

But I'm confused 

My head is spinning all around 

I waited so long 

I need to know, darling, 

What is on your mind?

Normally I try to run 

And I might even want to hide. 

Cause I never knew what I wanted 

Til I looked into your eyes 

So am I in this alone? 

What I'm looking for is a sign 

That you feel how I feel for you.

Baby please don't let me go, 

Baby please don't let me go"


Linger - The Cranberries


What have I done -  Anna Ternheim


Please don't let me go - Olly Murs

Autumn leaves

"Autumn leaves under frozen souls
Hungry hands turning soft and old
My hero crying as we stood out their in the cold
Like these autumn leaves I dont have nothing to hold


Handsome smiles wearing handsome shoes
Too young to say, though I swear he knew
And I hear him singing while he sits there in his chair
While these autumn leaves float around everywhere


Autumn leaves how fading now,
That smile that I've lost, well I've found somehow,
Because you still live on in my fathers eyes,
These autumn leaves
All these autumn leaves
All these autumn leaves are yours tonight."


"It's just that I recall September 
It's just that I still hear your song 
It's just I can't seem to remember 
Forever more those days are gone 

I still cry sometimes when I remember you 
I still cry sometimes when I hear your name 
I said goodbye and I know you're alright now 
But when the leaves start falling down I still cry" 

Atumn leaves - Paolo Nutini

I still cry - Julie Miller

Fan, jag blir så jävla trött på erat ständiga gnäll.

Jag tänker inte sitta och hålla käften längre. Ska säga det rakt ut.
Fan jag är så helvetes fruktansvärt jävla trött på erat ständiga uppmärksamhetsgnäll.
Min teori är nämligen så att ju sämre man mår, desto mer icke villig är man att prata om problemet, eller i vissa fall, mindre villig att uppmärksamma folkmängder om det..

Alla dessa attention whores som finns, det finns nog av dom! Bli inte sådana ni också..

Sitt inte och lägg ut bilder på när ni blöder för att ni suttit och skurit sönder er själva. Sitt fan inte och säg att ni hatar era liv, att folk är så falska, att ni inte längre finner någon anledning att stanna kvar här på jorden.
Vad är det ni tror att ni kommer få ut av det?
Folk som sitter och skriver att dom alltid finns där och att dom skulle dö ifall ni försvann.. Jag tror på dom, det gör jag, men frågan är om ni gör det, eftersom det är dom som ni sitter och säger är så jävla falska.
Och egentligen så tror jag att större mängden av dom bara tycker det är sorgligt.
Jag kan säga att jag är en utav dom. Jag tycker det är tragiskt. Så unga, livet har ju bara börjat, och ni säger att ni vill avsluta det här och nu. Jag har full förståelse för att man som människa som sagt bara är, människa, och att det är tuft ibland. Att livet är fullt av motgångar är ingen nyhet, men ni åker för fan snålskjuts på dom där motgångarna. Ni har själva valt alkoholen, tobaken, och all annan jäkla skit, trots alla varningar från vänner och familj som faktiskt brytt sig.
Det faktum att ni inte ens kan stå för era egna handlingar gör det hela bara ännu mer tragiskt, om inte en aningen patetiskt. Det är ju inte precis så att ni har slut på alternativ om ni vill förändra era liv. Ni har ju inte ens försökt göra den minsta lilla ansträngning till en förbättring på era så kallade "problem".
Ni slänger ju bort livet på sånt som alla varnat er för, och så har ni mage att sitta och beklaga er och tycka synd om er själva sen. Kan säga att det inte är en jävel som verkligen orkar bry sig när alla inlägg och bilder om hur hårt livet suger, dyker upp var och varannan minut på alla "sociala" evenemang på internet, och alla typer av hemsidor som drar till sig folkgrupper. Jag ger upp i mitt försök till att förstå varför detta ska vara nödvändigt? Man kommer ju knappast må bättre utav att skämma ut sig själv inför flera tusen pers..
Snälla, om ni nu mår så otroligt dåligt, och verkligen har ett behov av att få det ur er, så gå för guds skull och prata med någon sån där "mindfucker", finare ord, psykolog. Dom kan hjälpa. Om ni nu inte trivs med denna fejkade uppmärksamhet det vill säga.

(Jag ber redan nu, NÄSTAN, om ursäkt till dom som kanske kommer ta illa upp av detta inlägg, men ni behöver få veta sanningen, och det här är min personliga åsikt)

Jag älskar dig

Jag försöker. Jag försöker, man fan jag får ingenting för det. Jag gör allt jag kan för att få det här att funka. Funkar det? Nej.
Hmm, Det var ju oväntat.. eller..

Varför ska det alltid bli så att så fort man gör något litet omedvetet misstag så bryter helvetet ut?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. För allt bra man otroligt nog gjort någon gång, alla stunder då man faktiskt verkligen funnits där på riktigt, dom bara spolas bort så fort det händer något litet liitet som inte passar.
Och inte har jag heller något att säga till om, för då bli man bara idiotstämplad och överkörd totalt.
Jag försöker. Borde inte det räknas, i alla fall lite?
Jag är ledsen, jag borde ha tänkt mig för, men jag är inte perfekt, ingen är det. Fan asså, du vet att jag älskar dig. Men ibland så kräver du saker som jag inte är skapad med, jag föddes inte med dom egenskaperna som krävs för att uppnå det du begär. Men jag försöker så gott jag kan. Om inte det räcker så är jag uppriktigt ledsen. Men jag skulle ge mitt liv för dig. Och jag tänker fortsätta kämpa. Spelar ingen roll att du ber mig dra, att du skriker mig rakt upp i ansiktet,spelar ingen roll va fan du än tror eller tycker om mig, jag tänker fortsätta kämpa, för oss. För jag älskar det "vi" som vi har <3

Lite random tankar om lite random saker i denna random värld.

Sitter och tänker på alla dom tillfällen då man inser en sak, sen blir skitförbannad på sig själv för att man inte insett det innan, trots att det funnits rakt framför en. Jag vet inte riktigt varför jag sitter och tänker på just detta, kanske för att jag tvingade mig själv att komma på något att tänka på då jag fann mig själv sittandes, stirrandes rakt in i en vägg utan något som helst i tankarna. Det finns inte så mycket att tänka på när det gäller tillfällen då man insett saker försent, det man tänker är väl mer bara onda tankar till sig själv just för att det finns så många gånger då man varit alltför efterklok. Åh det känns som om dom senaste meningarna bara var massa helt slumpmässigt valda ord sammansatta till lite random meningar.


Men om jag fortsätter att hålla mig till just ämnet, tillfällen.
Så vill jag faktiskt ta tillfället i akt att göra en STOR LIKE på tillfällen då man finner sig själv med att äntligen kunna sitta och le eller till och med skratta när man tänker tillbaks på gamla minnen med någon man t.ex en gång älskat, eller med någon man har förlorat som stod en väldigt nära. Istället för att bli ångestfylld och börja känna gråten i halsen. Det krävs självklart tid. Tid, tålamod, och vilja.


Jag sa precis det här idag till en mycket mycket nära vän till mig, en vän som jag älskar utav hela mitt hjärta och som jag aldrig någonsin kommer ge upp om.
Att komma till insikt om att man absolut inte kan sjunka längre ner i skiten, att man verkligen har nått botten, är inte något man alltid ska ta som negativt. Snarare tvärtom, det är en verkligt positiv upplysning för en själv. Det betyder ju att eftersom man tydligen inte kan sjunka längre ner, så finns det ju bara en väg att följa (om man nu inte har förlorat allt hopp det vill säga), det kan ju bara leda till att allt som sen händer bara kan få en att höjas, definitivt kan få en att komma bort från botten. Det ser inte jag som något negativt i alla fall.


Jag sprang i motvind, gick mot strömmen, fast simmade mot vattenfallet istället för bort från det, skötte det hela helt bakvänt. Bara för att ta mig ner mot botten. Nu har jag varit där, det blev en ny start, och jag tänker försöka ta mig upp igen. Så jävla högt upp som det bara går.

OMG, vad ska jag göra? Gud: Hur fan ska jag veta??

Jag förlitade mig blint på GPSen, som jag hade inuti huvudet. Det visade sig vara fel instinkt utav mig. Den sa åt mig att ta vägar som jag egentligen inte ville ta, den sa åt mig att svänga eller fortsätta rakt fram vid helt fel tillfällen. Den fick mig att gå för långt, och jag har bara förlorat massa tid på att behöva backa och vända om vid flertal tillfällen. Det kommer ta längre tid än väntat för mig att ta mig dit jag vill, att nå mitt mål.

Alla borde fan ta den där jäkla gpsen och slänga ut den genom ett fönster på sjuhundrasjuttioelfte våningen.
Det är bara skit. "Var god sväng vänster vid nästa avfart", Neeej, det är ett jävla stup där? "Sväng vänster om 200 meter" Nej! Fan heller, och nu har jag redan kört förbi, HA! "Vänd om så fort det är som möjligt" Tänker inte lyssna på min hjärna något mer.. Den jäklas bara med mig, VILL bokstavligen få mig att köra rakt ner i det där stupet. Där jag skulle krossas totalt, bli helt platt. Än har den bara lyckats få ner mig i något större diken.. Men har tagit mig upp hittills, och tänker nog definitivt ta och börja lyssna på en lite mer, pålitlig källa.
Följ hjärtat istället.

Tänk vad bra det skulle vara om dom bara tog tag i situationfan! Istället för att bara hålla på och bråka, tycka helt tvärtemot varandra hela tiden, så kan väl dom börja samarbeta, huvudet och hjärtat. Men nejnej, dom båda måste vara så förjävligt envisa.. Ingen ger sig.. Kan dom liksom aldrig tycka samma sak, så man vet vad man ska ta och bestämma sig för? Hur ska man annars kunna komma någon vart här i livet.. Hålla på och tjafsa så här vad är det för stil egentligen.

Det är som en helt insmetad och intorkad fluga på vindrutan mitt i synfältet.. Den går verkligen inte bort hur mycket man än försöker med vindrutetorkarna, tillslut sitter man där skitförbannad och grinig. Och orkar verkligen inte kliva ur och ta bort den själv. Så låter den vara kvar. Så kraschar man dagen efter pga den där jävla flugan :)

Tandläkarskräck!!!

Jag sitter här och känner mig så omåttligt populär idag faktiskt! Har fått hela två brev, TVÅ! Det finns ju bara inget så oerhört fantastiskt som Svenska Kyrkan & Folktandvården ! :D I brevet från Svenska kyrkan så bjuder dom med mig till en mysig dag med roliga aktiviteter + fika! För att jag ska välja att konfirmera mig hos dom, Och gissa vad?! Om man stannar lite längre får man till och med tillfälle att visa sina skillz i musikquiz! OMG :D
Och brevet från min kära kära tandläkare på folktandvården välkomnar mig till en superduper mysig träff klockan 07:40 den 20 september :) Nu har jag två stycken JÄTTE roliga saker inplanerade denna månad! Guud vad jag längtar! :D


Fast det finns lite grejer som kan komplicera det i evangemangen som nämnts här ovanför :)
1. Jag är inte döpt..
2. Min tandläkarskräck från förr sitter fortfarande i..

Kommer ihåg när jag var runt tio år och mamma berättade för mig en kväll att vi skulle gå till tandläkaren morgonen efter. Jag låg i en sisådär tre kvart och grina på sängen innan jag somnade :)
Fast jag fick ju ett jätte fint klistermärke dagen efter! Men vänta! Kanske får det den här gången också!? :O yäy! .^^.
 

Så står man där med någons händer på en och vad gör man? Står still...

You think you're strong enough, you think that you can stand up for yourself. But why do you just standing there then and just, thinking, thinking about what you THINK you can do. Do something instead. Be strong enough, stand up for yourself.


But no no no, you just keep standing there, with his hands on you. You just stand there and don't do anything more than nothing.
Why not just tattoo "stupid cheap whore" all over your face. Or maybe take the shirt of, and put a hat on the ground in front. You would probably get as much money on that as the first option.


Everybody who has not yet realized that I talking about myself, I will take this opportunity to inform you that.. I'm talking about myself ..


Second chances they don't ever matter, people never change
Once a whore you're nothing more, I'm sorry that'll never change.


Jag är så jäkla trött på att jag går runt och inbillar mig själv att jag klarar vad som helst. Bara jag vill, bara jag försöker. Jag tänker inte sluta försöka intala mig detta för då kommer det garanterat att gå åt skogen fullständigt. Men när det kommer till saker som att stå upp för mig själv, säga ifrån och våga säga Nej, då raseras allt, all den styrka och självständighet som jag försökt bygga upp. Och jag står där som en gapande jävla fisk på torra land, försöker andas men hur går det? Har ni försökt andas i vatten någon gång.. ja, jag tänkte väl det.


I tear my heart open, I sew myself shut
My weakness is that I care too much.


Jag vill och försöker bry mig om alla runt omkring mig, se till så att alla mår bra. Vilket resulterar i att mängden omtänksamhet per person minskar, dumt nog. För jag är inte mer än människa, och att känna sig ansvarig för allas välmående och trivsel är en ibland är tung börda. När det dessutom ibland slår slint, och det inte alls blir som man tänkt sig, ibland så kan vissa ord komma ut på helt fel sätt än vad som egentligen var menat, då blir det alldeles för stora påfrestningar för samvetet. Man anklagar sig själv för allt mellan himmel och jord, och när alla dessa anklagelser inte har något mer utrymme att fylla i huvudet, kroppen, själen, hjärtat, så söker dom sig nya mål. Anklagelserna rymmer, går ut över dom som står en, mig, allra närmast. Och det är svårt att ta tillbaks redan sagda ord. Man kan alltid dra ur spiken man spikat i, men hålet kommer för alltid finnas kvar. 
Om man inte fyller igen det de vill säga.
Men vad skulle det vara i det verkliga livet? Choklad eller? Ska man ge choklad till den man orsakat ett stort hål?
"Hej, ledsen att jag svek dig, att jag trampade på dig, att jag lät dig ligga där på marken. Men här har du, choklad!" ?


För att återkomma till det tidigare ämnet, om att våga säga nej, och stå upp för sig själv. Mina perfekt riktade anklagelser denna gång (mot mig själv alltså) Vågar inte såra folk, som jag inte känner. Dom som jag känner, som bryr sig om mig allra mest, dom sårar jag jämt och ständigt. Gång på gång, vad kan det bero på? Varför?
Är det kanske så att jag har börjat ta människor förgivet? Dom som jag vet alltid funnits där för mig. Jag kanske omedvetet börjat tro att bara för att dom alltid gjort det innan, så är det en garanti för att dom alltid kommer göra det framöver också? Hur dum får man vara egentligen. Vänner finns det inget kvitto på, eller försäkring, eller trettio dagars jävla öppet köp. Om man vill hitta äkta rejäl kvalité, som håller, då får man leta länge. För som sagt, det finns ingen garanti på att dom alltid kommer finnas där, speciellt inte om du beter dig som ja inte vet jag... Som mig. För om det går sönder (om bandet mellan er brister), så har man inget kvitto som man kan använda till att få ett nytt, likadan, utan är det sönder så är det. Så ta vara på dom ni vet är äkta kvalité. Jag har funnit mina.

Fan det är förjävligt morsan!

Det är vid sådana här förjävliga tillfällen då jag önskar att jag hade dig nära igen. Det är vid sådana här förjävliga tillfällen jag önskar att vi aldrig möts. Vad vill jag egentligen? Jo att sådana här förjävliga tillfällen ska upphöra att existera. Försvinn! Fan packa å dra asså! Haha yeah you wish! Tillfället bara skrattar mig rakt upp i ansiktet.. -.-
Kanske är det jag som ska försvinna? Packa mina grejer och dra? 
Men vart? Varenda plats, varenda vrå av detta avlånga land bär med sig alltför många minnen. Utav dig. 
Får flytta utomlands. Till Seychellerna, ja! Så får det bli. 


Nej men, vart skulle man ta vägen om man verkligen ville undfly sitt förflutna. Om man verkligen känner för att vara feg och bara springa i väg från allt? Finns ju ingenstans att försvinna till, så varför ens försöka. Får hitta en hobby istället! Vad sägs om, samla frimärken? Låter bra det. Det kör jag på.


Varför känns allt förjävligt egentligen då? Gör det ens det? Kanske bara jag som överdriver det hela en aningen, ja jo det är nog fullt möjligt faktiskt. Typiskt mig. Mitt jävla snesteg som jag oavsiktligt (hoppas jag) råkade göra, förföljer mig ännu, avsmaken finns kvar, och det dyker upp i mina tankar hela tiden. Vill utplåna varje liten detalj utav händelsen. Varför.. Varför VARFÖR VARFÖÖR??!!


Sitter och försöker komma på något som helst vettigt att skriva, men det står helt still. Det dyker inte upp några nya ord i huvudet, det dyker inte upp några nya idéer. Det står, ja, helt still. Min hjärna har lagt sig i viloläge, kanske en hint, för att tala om att jag också borde lägga mig i viloläge.Men är fast beslutsam att hålla mig vaken av någon anledning. Vad det än är för någon anledning så suger den rentutav, för ögonlocken försöker hela tiden falla ihop och kommer snart att stängas helt om jag inte håller ögonen öppna med hjälp av händerna. 


Att jag inte är så sugen på att gå och lägga mig, att jag inte är så taggad på att somna, kanske beror på att jag inte är så sugen på att vakna upp, imorgon, till en ny dag utan något som helst mål. Jag har inga mål, inga planer, ingenting just nu. Som sagt, allt står still, mitt liv har stannat upp och väntan på att det ska starta igen börjar bli olidligt tråkig. Jag bara flyter med, gör som alla andra, försöker härma dom i sina meningslösa rörelser och i sitt meningslösa agerande i vardagen. Försöker att tänkta sånt som alla andra tänker, försöker att säga sånt som alla andra säger, försöker göra mig själv osynlig tills mitt liv börjar röra sig igen. 


Jag vill inte stå i centrum, men jag vill inte inte ,synas så att säga, jag är faktiskt oerhört nöjd med att bara flyta med för tillfället. Ingen lägger märke till snedstegen man gör förutom en själv. Gäller bara att man har oerhört bra pokerface. 
somnade  jag i en sisådär tio minuter tror jag, inte bra, det blir nog sängen nu skulle jag tro. Godnatt.

Tills döden skiljer er åt. Nej.

Att hålla något man lovat. Eller inte det. Det är frågan.
Eller nja, det är dagens ämne i alla fall.


Slår vad om att nästan alla någon gång inte lyckats hålla något dom lovat. Dom allra flesta har förmodligen någon gång misslyckats med att hålla något man lovat sig själv, men hur är det egentligen med att misslyckas när det gäller att hålla något man lovat till, någon annan?


Vilket löfte är egentligen "okej" att någon gång bryta, och vilket är inte det? 
Om någon skulle bryta ett löfte som h*n givit dig, vilket skulle det vara som gjorde mest ont?
VEM skulle det göra mest ont att bli sviken utav?


Det finns stunder, tillfällen då man kommer till en punkt där allt bara försvinner. Och det man lovat bara, skjuts åt sidan. Sen efteråt så inser man sitt misstag men det finns inget som kan få redan skedda saker ogjorda. Vad gör man då? 


Men som sagt, det är löften jag pratar om? Nu kanske ni tänker att är verkligen ett brutet löfte så farligt?
Jag skulle faktiskt säga, Ja, verkligen!
Om man själv blivit sviken, bortglömd, av såna som står en allra närmast, så vet man hur det känns. hur det smärtar, hur ont det gör.
Men sen så finns det ju dom som inte vet hur det känns, och tänker att "ähh hur farligt kan det vara? h*n kommer över det, det är inte hela världen liksom". Då vill jag bara säga an sak, jo, för den personen är det kanske det. För den personen kanske hela livet vilar i just det. 


Vem blir inte glad utav att höra, "Jag kommer älska dig för evigt, kommer älska dig i resten utav mitt liv" å blablabla? Men liksom, desto ondare måste det ju göra när det visar sig inte stämma efter någon månad, något år. När det kommer fram att, "Nej, ledsen, det blev inte som vi tänkt, det fungerar inte".
Men vad ska man göra då? INTE säga så, hur glad blir man av svaret: "Kommer du älska mig för evigt? Asså njaaa, osäkert, jag vet inte, vi får se, kan ju inte lova något här och nu precis eller hur :) Men jag tycker i alla fall du är söt ;) ?" Hur roligt skulle det vara på en skala från 1-10?
Så ja, va fan ska man göra då? Sitta och hålla käften och låta livet passera. Tror inte det va..


Man behöver bara inte gå för fort fram. Att efter en vecka säga, jag älskar dig, känns så förhastat. Så osant. Kan man bara inte vänta och se, om känslorna växer sig starkare för var dag som går, eller om motsatsen sker. Att dom trappas ner allt eftersom.. Sen kan man göra sitt beslut.


Men ja, "Åhh fan vad jag älskar dig!" Ska man bara stå där och "Jaha ja men va kul, va gullig du är! ^^" Vad har man för val? Man vill väl inte krossa den stakars människans hjärta efter bara en vecka? Säger bara, chilla gott folk. Man behöver inte förhasta saker och ting så onödigt mycket. 


Löftet, 
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst –
endast döden skall skilja oss åt.


Det där jävla löftet!


Tills döden skiljer er åt.


Nej! Det slutar bara med att ni står där med tre ungar, varar en är drogberoende, den ena blir mobbad i skolan och den tredje har anorexia. Ni bara bråkar, om ekonomin och den ena är tillslut otrogen, det krävs skilsmässa av den andra, och någon kräver ensam vårdnad om psykungarna, vilket resulterar till att det blir för jobbigt för barnen. Den äldsta tar livet av sig, och sen står ni där utan varken hem eller en fungerande familj. 


Just dom där orden, Tills döden skiljer oss åt.
Dom borde förbjudas. Vem vet vad som kan hända? Man kan väl inte veta att man inte någon gång kommer hitta någon som man börjar få starkare känslor för?


Tills kärleken skiljer oss åt.


Så ska det va.

The wonderful reality I lived in ended and I fell asleep into a nightmare?

Huum? Kan det verkligen stämma. Men har allt, men tror sig vara den lyckligaste människa på denna jord, livet leker. Tills man stannar upp och frågar sig själv ifall det egentligen inte är för bra för att vara sant?. Det är då man alltid vaknar. Man trodde att det var på riktigt, allt var så underbart, sen så visar det sig att det bara var en dröm och man vaknar upp till den bittra verkligheten. That's the story I always been told.


Men, är det möjligt att det kan bli tvärtom för vissa, kan jag verkligen vara en av dom vars liv utvecklar sig på det sättet i stället.


Jag levde verkligen livet, allt var så underbart, hakuna matata you know, inga bekymmer. Det bästa utav allt. Det VAR ingen dröm som var för bra för att vara sann, det var min verklighet. Min alldeles egna verkliga, riktiga, fantastiska verklighet. Men verkligheten tog slut, och i stället för att vakna upp, ur drömmen, somnade jag och började drömma en otroligt hemsk fruktansvärd mardröm. 


Förvirrad faktiskt, min hjärna strejker, kräver mer lön för mödan asså, jag vet inte om jag nu vaknat upp igen eller om det är så att jag fortfarande sover. Kanske ska testa att nypa mig i armen?
Hmm.. Nej, jag tror inte att jag sover, jag sitter kvar på samma plats, enda skillnaden är att jag nu lite ont i armen efter mitt möjligen för överdrivet hårda nyp.


Jag skulle inte just nu, denna plats, denna tid få för mig att ställa mig frågan, är detta för bra för att vara sant? Jag tänker inte sitta och ljuga för mig själv, eller för er, det har aldrig tagit mig någonstans förut. Mitt liv har sett bättre ut, men va fan, det har garanterar sett värre ut också liksom.


Haha, jag har redan gjort bort mig så sjukt fullständigt galet mycket. Världens jäkla misstag, ren idioti, så jävla onödigt, än så länge är det lugnt. Though, I must face the reality. Sooner or later the truth must come out.. Och konsekvenserna av det är något jag inte ser fram emot. Så jag skjuter nog på det ett liten tag till ^^


Annars då, jorå, förutom stressen/pressen i skolan så känns det ändå hyfsat bra. Saker och ting, detaljer i livet kan ju finslipas lite grann men det får bli när det blir!

Out of my life, out of my mind 

Out of the tears we can't deny 

We need to swallow all our pride 

And leave this mess behind 

Out of my head, out of my bed 

Out of the dreams we had, they 're bad 

Tell them it's me that made you sad 

Tell them the fairytale gone bad 

My life has started all over again, But I have lost myself somewhere in the past

It feels like i'm not here. Feels like I am somewhere else, somewhere in the past, somewhere in our old life. My one life has started all over again, but I'm still left in the life that WE had.


Tid har förlöpt, 
dagar har gått, 
månen har vandrat sin väg, 
genom vitt, svart och grått. 


Jag har saknat ditt skratt, 
Jag har saknat ditt hår, 
Jag har saknat att ringa ibland, 
och berätta om hur det går. 


But I once said to my self, if we were going in different directions one day, the day that I  would find myself laughing after that gonna be the day that always will be remembered as the day I would finally believe in that no matter how hard it is, there will always be better.


Det har tidvis gått bra, 
tidvis har skakandet lagt sig, 
ibland har jag vaknat på morgon, 
och gjort det jag ska. 


Men jag har saknat din hand, 
jag har saknat din röst, 
ensamma dar har jag saknat ditt huvud, 
mot mitt bröst. 

The first thing I did when I met my friends the following day, was to start laughing, and I could not stop, just laughed and cried almost because I was laughing so much .. If I'll be honest.. it was to almost strangle each one of them when I would hug them, that was the very first thing I did.

I was so happy to see them, because I knew that everything would be okay. 

So now I sit here and laugh, because now I can look back on all the time we spent, and instead of being sad, I'm happy, happy and grateful for everything you gave me.

Somliga dar 

tar jag in vad jag hör, 

det går kvällar ibland, när jag inte 

ens undrar vad du gör. 

Det är ibland som förut, 

ibland har jag känt att jag duger, 

jag har hämtat och samlat ihop, 

nog med kraft att gå ut. 

Jag ser dig fortsätta nu, 

med varsamma kliv, 

jag ser dina drömmar sakta lossna, 

från mitt liv.

Snällt att höra av sig iaf..

Måste bara uttrycka min ilska över hur jävla dumt människor kan bete sig ibland.. Vissa har verkligen ingen som helst förståelse eller sympati, eller ens den där saken i hjärnan som säger åt en vad som är rätt och fel.

Jag har aldrig lagt krav på dig, eller skällt på dig, eller ens sagt att jag blivit ledsen eller sårad utav ditt beteende..

Jag har inte hört av dig på flera månader. Sista gången var ett snabbt glad påsk i påskas.

Nu, mitt i natten, när man ligger och sover, så får man ett sms från dig. Jag trodde först att jag drömde alltihop, så när jag vaknade på morgonen igen var jag helt säker på att det inte skulle finnas kvar.
Men när jag öppnade inkorgen så fanns det där. Och det typ hånade mig!

Det var ett kort sms, med två ord, varav det ena ordet var felstavat.
"Saknar ddj!"
Jaha, tänkte jag, ja det var ju, en, aningen oväntat?

Varför bryr jag mig ens. Varför orkar jag ens lägga ner tid. Varför skiter jag inte bara i det. Varför inte bara lägga ner. Varför inte bara vara glad. Du har ju fått det som du ville. Lev ditt liv nu. Du kan göra vad fan du vill. Men nej, spelar ingen roll vad jag säger till mig själv. Det fungerar inte. Inget fungerar. Men jag vill inte ha något mer med den jävla skiten att göra.. Men den finns där ändå, ständigt påminner.. Ständigt jobbig och irriterande.. Finns den där. All den här jävla skiten finns överallt. När jag blundar. När jag tittar.
Och sömnlösheten gör att det finns ett antal timmar extra om dygnet att tänka, att sakna.

Men va fan ska jag gå runt och sakta försvinna för. Va fan, jag har valt, det var ingen som valde åt mig, jag valde åt mig själv. Nu står jag här, och fan inte vet jag vad jag ska göra härnäst heller.
Nej i helvete heller, jag tänker inte låta mig förstöra mig själv!? HAHA varför skulle jag det?! Seriöst, det finns mer här i livet!! Under dagarna går allt bra, rättare sagt, det går jävligt bra, för att ni alltid finns där runt om kring mig. Nätterna, där blir det jobbigare. Men nej, inte längre. Det är inte värt det. Det vi hade, visst det är borta nu, men inte fan är det värt några jävla fler av mina tårar. Inte ett skit faktiskt. Det blir ju varken bättre eller lättare utav det så då kan jag lika gärna sitta och skratta. Det tänker jag göra också. Jag tänker skratta åt allt, åt det här. För det är inte mer än så. Det är inte mer än en händelse i mitt liv som jag alltid kommer att minnas, och då kan jag lika gärna skratta åt det, minnas det med glädje, iaf den bra tiden. Resten, all den andra tiden, den kan fan stoppa upp sig någonstans, jag tänker då inte gå runt och bära på dom minnena i mitt huvud, det kan någon annan jävel få bära om den vill, jag tänker i alla fall slänga bort den lasten nu. Så nu lever jag mitt liv. Inga fler tårar, inga fler, inte en enda. Dom ska inte spillas för det här. För då du inte gråter för mig, då tänker jag fan inte heller gråta för oss.


Jag är ledsen, alla ni som sett mig, när jag visat mig svag, ledsen att ni fick utstå min smärta och ångest.
Det är slut med det.
Obokad på höstlovet, julafton och hela nästa sommarlov, oj vad mycket tid man har nu helt plötsligt?

Impossible

                                                                      7/7-2011
When I was heading to the airport, you sent a text message to me, you had written the name of a song in the text you had sent, you asked me to play the song, and you said that the words he sang, that was the way you felt about me. 


                                                                     17/8-2011

I came out of the shower, and I heard a song that was played on the radio.
I can't stop thinking about you. Can't stop trying to convince me that it is still we. Can't stop trying to tell myself that this has never happened.
I heard that song on the radio, and my thoughts went back to that day when I was heading to the airport. 
Chris Medina - What are words


It's been one day, but it feels like several years, it feels like everything was just a dream, every touch, every kiss, every word. It feels lika a very distant dream but I remember it was such a dream that you really don't want to wake up from, and you really try to go back to sleep and start in the same place where you left off in the dream.
But that is impossible.'



These are the days when I can't forgive myself
Seeing those picture of you with someone else
I wish you were here to turn darkness into light
If you were here, tonight


I'd find a million ways to say I love you
Sing a million songs to make you smile
But I can't turn back time
And I can't make you mine
It's impossible


Don't ever think that I'm proud of what I've done
What we had in common, now it's gone.


It's impossible to bring you back
And even if I try to turn you heart
it's impossible to turn back time.


It's impossible
To even think that you would look my way
I know I only have myself to blame
I can try, but I still can't make you mine

I've learned my lesson, to hurt you that way as I always hurt you when we were together, it's something I never villl do to someone again.

You never know what you've got until you lose it

                                  26/7-2010 kl. 00:25  -  15/8 -2011 20:52 


And I lost you.. The only one that has always been there for me, every day, every night, every second of this year that has passed,you have been the person who has been my life, who has been my everything, that been there when I cried, you've been there when I laughed, you've been there no matter how much I yelled at you, angry as I was. You have been there for me through thick and thin, and everything I've ever done is let you down, hurt you, been a fucking whore. 


Natten då det blev vi, kände jag mig oövervinnlig, kändes som om jag kunde flyga, om jag inte hittade ett sätt att hålla mig kvar på marken så skulle jag snart flyga iväg. 


I just can't believe you're gone 
Still waiting for morning to come 
Wanna see if the sun will rise 
Even without you by my side


When we had so much in store 
Tell me what is it I'm reaching for 
When we're through building memories 
I'll hold yesterday in my heart 
In my heart


They can take tomorrow and the plans we made 
They can take the music that we'll never play 
All the broken dreams, take everything 
Just take it away but they can never have yesterday 
They can take the future that we'll never know 
They can take the places that we said we would go 
All the broken dreams, take everything 
Just take it away but they can never have yesterday

Jag lyssnade på, Leona Lewis - Yesterday, och tänkte att den dagen, om den någonsin kommer, då vi gör slut, ska jag lyssna på denna och tänka tillbaks på den här kvällen. 


15/8 -2011. Sitter med din kvarglömda tröja på mig, den luktar fortfarande dig, nallen jag fick av dig i julas har jag tätt tryckt mot mig, och lyssnar på låten jag för så länge sedan sa att jag skulle göra. 


I just can't believe you're gone 
Still waiting for morning to come 
Wanna see if the sun will rise 
Even without you by my side.


Varför skulle du inte skriva godmorgon när jag vaknar, varför skulle du inte fråga hur jag sovit, fråga vad jag drömt, fråga vad jag ska göra under dagen, jag vägrar tro att du är borta, jag vill inte, vågar inte inse det. Så varför skulle du inte göra det där för? Det är väl för fan en helt vanlig dag, precis som alla andra dagar? Det är klart han kommer skriva! Fan det är klart han kommer! Jag har aldrig kunnat hindra tårarna när dom kommit ifall det gällt dig. Det var ingen skillnad den här gången. För du kommer inte skriva något "Godmorgon älskling<3" till mig, sanningen börjar visa sig för mig hur mycket jag än försökt hindra det. Du är borta. Och här sitter jag med din tröja och nalle och bara, minns. Det finns bara minnen kvar. Det finns inget Du&Jag, det finns inget Vi. Och det kommer det aldrig göra igen. 


The moment i knew that it wasn't you and me anymore, I walked out the door, out in the rain, and ran. Tried to run away from the horrible pain, just kept running, scratched up my feet because I ran barefoot. When the rain stopped, I stayed up for the first time and fell down on my knees and just sat there and didn't wanna believe it was true.

I yelled at myself, No, this is just a dream, this has not happened, for he .. He .. I loved him.

But sometimes thats just not enough. 

                                                        

                                                       Sunday, 11/7-2010

You took the guitar, and played, You're Beautiful by James Blunt. I looked at you, and knew there was something special about you. That evening, you took my hand and we walked hand in hand at the train station, and just before you went on the train home, you kissed me for the first time. 


                                                       Friday, 5/10-2010 

You took my hand, you held me close to you. You started dancing with me in your arms, 

and we stood there in my room, and danced to the song "Home" by Westlife.
I've never been a good dancer, but you didn't care,
you just looked into my eyes the whole time, and I could not keep myself from laughing because it was so cute.

Det kan inte bara vara slut, bara vara över. För jag svor den dagen att jag aldrig någonsin skulle kunna sluta älska dig. Och att det för alltid skulle vara Du&Jag, att det för alltid skulle vara Vi.

I never thought it would be so difficult to live one hundred miles apart. But we had each other, and that was all that mattered.


I was him, he was me,
We were one we were free.
And if there's somebody calling me on,
He's the one.
If there's somebody calling me on,
He's the one.

We were young we were wrong
We were fine all along.
If there's somebody calling me on,
He's the one.

Sometimes life is just shit, but I must try to move on. 

But I only have myself to blame. I wanted to love you. Wanted to be yours. Wanted to share my life with you.But the saddest thing on this earth is that you can't control you're feelings.

But I am ashamed when I think of what I have subjected you to. And when I think of how I treated you. 

You have always been worth so much more than anyone can give.

I just was not ready, you were my first love and I will always remember you. For you will always have a special place in my heart.
You never did anything wrong. In my eyes you are perfect, And you will forever be. 
Goodbye my lover. 

It may be over but it won't stop there 
I am here for you if you'd only care 


You touched my heart you touched my soul 
You changed my life and all my goals 
And love is blind and that I knew when 
My heart was blinded by you 
I've kissed your lips and held your head 
Shared your dreams and shared your bed 
I know you well, I know your smell 
I've been addicted to you 


Goodbye my lover 
Goodbye my friend 
You have been the one 
You have been the one for me 


And I still hold your hand in mine 
In mine when I'm asleep 
And I will bear my soul in time 
When I'm kneeling at your feet 

Goodbye my lover 
Goodbye my friend 
You have been the one 
You have been the one for me 

                                                            Monday, 15/8-2011

                                                                                  ...






Alltid din Jordnötsformade Knubbsälspudel<3